Ägna uppmärksamhet åt ekonomiskt arbete[*]

20 augusti 1933

Det revolutionära krigets ökande intensitet bjuder oss att mobilisera massorna till att sätta i gång ett omedelbart fälttåg på den ekonomiska fronten och ta itu med alla möjliga och nödvändiga uppgifter i det ekonomiska uppbygget. Varför? Därför att alla våra ansträngningar nu bör inriktas på att vinna seger i det revolutionära kriget och, först och främst, på att vinna fullständig seger i kampen för att krossa fiendens femte "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg;[1] de bör inriktas på att säkerställa de materiella betingelser som kan garantera mat och andra förnödenheter åt Röda armén, på att förbättra folkets liv och därmed stimulera det till mera aktivt deltagande i det revolutionära kriget, på att organisera massorna på den ekonomiska fronten och fostra dem i syfte att ge förnyad masstyrka åt kriget, på att befästa förbundet mellan arbetare och bönder och arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur samt på att stärka den proletära ledningen genom att bygga upp ekonomin. Detta ekonomiska uppbygge är av synnerlig vikt för uppnående av alla dessa mål. Detta måste klart förstås av var och en som sysslar med revolutionärt arbete. En del kamrater har ansett det omöjligt att få tid över för ekonomiskt uppbygge, därför att det revolutionära kriget ger folk övernog att göra, och de har fördömt en var som talat för uppbyggnadsarbetet såsom en "högeravvikare". Enligt deras mening är ekonomiskt uppbygge omöjligt mitt under ett revolutionärt krig och är möjligt endast under de fredliga, lugna förhållanden som består efter den slutliga segern. Kamrater, sådana åsikter är felaktiga. De som hyser dem fattar inte att det är omöjligt att säkerställa de materiella förutsättningarna för det revolutionära kriget och att folket kommer att bli utmattat under ett långvarigt krig, därest man inte bygger upp ekonomin. Tänk efter! Fienden påtvingar oss en ekonomisk blockad, samvetslösa köpmän och reaktionärer trasar sönder våra finanser och vår handel, och våra röda områdens handel med yttervärlden är allvarligt försvårad. Kommer inte det revolutionära kriget att bli allvarligt försvårat såvitt inte dessa svårigheter övervinnes? Saltet är mycket dyrt och ibland till och med omöjligt att anskaffa. Riset är billigt om hösten och på vintern, men blir oerhört dyrt under våren och sommaren. Allt detta påverkar direkt arbetarnas och böndernas liv och hindrar varje förbättring. Och påverkar det inte också vår grundlinje — förbundet mellan arbetare och bönder? Om arbetarna och bönderna blir missnöjda med sina levnadsförhållanden, kommer inte detta att påverka utvidgningen av vår Röda armé och massornas mobilisering för det revolutionära kriget? Därför är det ytterst felaktigt att tänka, att inget ekonomiskt uppbygge bör företas mitt under det revolutionära kriget. De som tänker på detta sätt säger ofta att allting bör underordnas krigsansträngningarna, men de förstår inte att underlåtenhet att utföra ekonomiskt uppbygge skulle försvaga krigsansträngningarna i stället för att underordna allt under dem. Endast genom att utvidga arbetet på den ekonomiska fronten och bygga upp de Röda områdenas ekonomi kan vi skapa en tillfredsställande materiell grundval för det revolutionära kriget, utan hinder fortsätta med våra militära offensiver och rikta verkningsfulla slag mot fiendens "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg; endast på detta sätt kan vi få resurserna till att utöka Röda armén och skjuta vår front utåt till punkter som ligger tusentals li bort så att Röda armén blir i stånd att, då omständigheterna är gynnsamma, fri från alla bekymmer angripa Nanchang och Kiukiang. Sålunda befriad från en stor del av uppgiften att ordna sin egen försörjning, kan den ägna sin odelade uppmärksamhet åt kampen; och endast på detta sätt kan vi till en viss grad tillfredsställa folkets materiella behov så att de kommer att gå in i Röda armén eller ta itu med andra revolutionära uppgifter med ännu större entusiasm. Just detta är innebörden i att låta allt underordnas krigsansträngningarna. Många bland dem som sysslar med revolutionärt arbete på olika orter förstår ännu inte det ekonomiska uppbyggets betydelse för det revolutionära kriget, och det finns många lokala styrelser som ägnar liten uppmärksamhet åt att diskutera det ekonomiska uppbyggets problem. De lokala styrelsernas ekonomiska avdelningar är ännu inte väl organiserade, och en del av dem saknar fortfarande en ledare; i andra har man tillsatt någon inkompetent person bara för att besätta posten. Bildandet av kooperativer befinner sig fortfarande i det inledande skedet, och endast på få orter har arbetet med att reglera livsmedelstillförseln påbörjats. Det har inte bedrivits någon propaganda bland folket för ekonomiskt uppbyggnadsarbete (trots att dylik propaganda är mycket viktig), och man har inte fått upp någon masstämning för det. Allt detta beror på att man inte insett det ekonomiska uppbyggets vikt. Genom diskussionerna vid denna konferens och genom de rapporter, som ni avlägger då ni återvänt till era poster, måste vi skapa masstämning för ekonomiskt uppbygge bland de styrande organens hela personal och bland alla arbetare och bönder. Det ekonomiska uppbyggets betydelse för det revolutionära kriget måste göras klar för alla och envar så att de kommer att göra sitt bästa för att befordra försäljningen av obligationerna för det ekonomiska uppbygget, utveckla den kooperativa rörelsen och allestädes skapa offentliga spannmålsförråd och magasin för avhjälpande av hungersnöden. Varje härad måste inrätta en underavdelning för reglering av livsmedelstillförseln, med avdelningskontor i viktiga distrikt och marknadscentra. Å ena sidan bör vi inom våra röda områden sända spannmål från orter som har överskott till de som har underskott så att spannmålen inte samlas på en plats och är omöjlig att komma över på en annan och så att priset på den inte blir för lågt på ett håll och för högt på ett annat. Å andra sidan bör vi sända ut vårt spannmålsöverskott från de röda områdena på ett planmässigt sätt (dvs. inte i obegränsade mängder) och föra in vad vi behöver från de vita områdena och på det sättet undgå att exploateras av samvetslösa köpmän. Vi måste allesammans göra vårt bästa för att utveckla lantbruket och hantverket och öka tillverkningen av jordbruksredskap och kalk för att säkerställa en större skörd nästa år, och vi måste återställa produktionen av sådana lokala produkter som wolfram, timmer, kamfer, papper, tobak, linne, torkad svamp och pepparmyntolja till tidigare nivåer och saluföra dem i mängd i de vita områdena.

Av volymen att döma kommer spannmålen på första plats bland de viktigare utgående varorna i vår handel med områdena utanför. Omkring tre miljoner pikul oskalat ris sänds årligen ut i utbyte mot nödvändiga konsumtionsvaror, eller i genomsnitt en pikul per capita i vår till tre miljoner uppgående befolkning; mindre än så kan det säkerligen inte vara. Men vem sköter denna handel? Den sköts helt och hållet av köpmän, som hänsynslöst exploaterar oss därunder. Förra året köpte de oskalat ris av bönderna i Wanans och Taihos härader för femtio fen per pikul och sålde det i Kanchow för fyra yuan och gjorde en profit på sju gånger inköpspriset. Tag ett annat exempel. Varje år behöver våra tre miljoner människor salt till ett värde av omkring nio miljoner yuan och bomullstyg för ett värde av sex miljoner yuan. Det behöver väl inte sägas att hela denna handel i salt och tyg för femton miljoner yuan helt och hållet legat i köpmännens händer; vi har inte gjort någonting åt saken. Den exploatering köpmännen bedriver är verkligen enorm. De far till exempel till Meihsien och köper salt till ett pris av en yuan för sju jin (= 3,5 kg). Detta säljer de sedan i våra områden för en yuan per tre och ett halvt hekto. Är det inte ett upprörande profitmakeri? Vi kan inte längre ignorera detta tillstånd, och från och med nu måste vi sköta denna handel själva. Vårt departement för handel med områdena utanför måste göra en stor ansträngning för detta.

Hur ska vi använda de tre miljoner yuan, som vi får in på obligationerna för det ekonomiska uppbygget? Vi planerar att använda dem på följande sätt. En miljon ska avsättas till Röda arméns krigsutgifter, och två miljoner ska lånas ut som kapital till kooperativerna, byrån för reglering av livsmedelstillförseln och byrån för yttre handel. Av det sistnämnda beloppet ska större delen användas för att utöka vår handel utåt och resten till att utvidga produktionen. Vårt mål är inte blott att utöka produktionen utan också att sälja våra produkter till rimliga priser i de vita områdena och sedan inköpa salt och tyg billigt för distribution bland vårt folk och därmed bryta fiendens blockad och sätta stopp för den exploatering som köpmännen bedriver. Vi måste åstadkomma en fortsatt förbättring av folkets ekonomi, kraftigt förbättra massornas försörjning och avsevärt öka våra statsinkomster och därmed lägga en fast materiell grundval för det revolutionära kriget och för det ekonomiska uppbygget.

Detta är en stor uppgift, en viktig del av klasskampen. Men vi bör fråga oss själva, kan den genomföras mitt under bittra strider? Jag tror det går. Vi talar inte om att bygga en järnväg till Lungyen eller, ännu så länge, ens om att bygga en bilväg till Kanchow. Vi säger inte att det bör råda ett fullständigt monopol på spannmålshandeln eller att regeringen ska sköta all den till femton miljoner yuan uppgående handeln med salt och tyg och helt utestänga köpmännen. Det är inte detta vi lägger vikt vid och det är inte detta vi försöker göra. Vad vi talar om och försöker göra är att utveckla lantbruket och hantverket och sända ut spannmål och wolfram i utbyte mot salt och tyg och att därvid tills vidare börja med en fond på två miljoner yuan jämte de pengar som folket investerat. Finns det något i detta som vi inte bör företa oss eller som vi inte kan ta itu med och genomföra? Vi har redan börjat detta arbete och uppnått en del resultat. Detta års höstskörd är mellan 20 och 25 procent större än fjolårets eller större än den ursprungligen beräknade ökningen på 20 procent. Inom hantverksindustrierna håller produktionen av jordbruksredskap och kalk på att återställas, och vi har börjat att återställa wolframproduktionen. Produktionen av tobak, papper och timmer håller på att återhämta sig. Mycket har i år uppnåtts i fråga om reglering av livsmedelstillförseln. Saltimporten har börjat. Det är på dessa framgångar vi grundar vår fasta förvissning om att ytterligare framsteg är möjliga. Är det inte klart felaktigt att säga att ekonomiskt uppbygge är omöjligt nu och måste vänta till dess kriget är över?

Det står sålunda klart att det ekonomiska uppbygget i nuvarande skede måste utvecklas med sikte på vår huvuduppgift, det revolutionära kriget. I dag är det revolutionära kriget vår huvuduppgift, som det ekonomiska uppbygget bör tjäna, vara inriktat på och underordnas. Det skulle också vara felaktigt att betrakta det ekonomiska uppbygget som det centrala i allt vårt nuvarande arbete och därmed försumma det revolutionära kriget eller att bedriva det avskilt från det revolutionära kriget. Inte förrän inbördeskriget är över kommer det att bli möjligt och nödvändigt att betrakta det ekonomiska uppbygget som medelpunkten i allt vårt arbete. Då man står mitt uppe i ett inbördeskrig är det rena villfarelsen att försöka genomföra ett sådant för fredstid avsett ekonomiskt uppbygge som kan och bör utföras i framtiden men inte för närvarande. Uppgifterna för närvarande är de som kriget oundgängligen kräver. Var och en av dem bör tjäna kriget; ingen enda är ett fredstidsföretag, skilt från kriget. Om det finns någon kamrat som hyser idén om att genomföra ekonomiskt uppbygge utan sammanhang med kriget, bör han genast rätta sitt misstag.

Det kommer att bli omöjligt att få i gång en snabb kampanj på den ekonomiska fronten utan ett riktigt sätt att utöva ledning och utan riktiga arbetsmetoder. Även detta utgör ett viktigt problem som denna konferens måste lösa. Ty kamraterna här kommer att få mycket att göra så snart de återvänder och måste vägleda alla de människor som kommer att arbeta tillsammans med dem. Särskilt de kamrater som arbetar på socken- och stadsnivåerna och i kooperativerna, på livsmedelsavdelningarna, handelsavdelningarna och inköpskontoren, är personligen sysselsatta i det praktiska arbetet med att mobilisera folket till att organisera kooperativer, reglera och transportera livsmedelsleveranserna och sköta vår handel med områdena utanför. Om deras sätt att utöva ledning är felaktigt och om de inte använder riktiga och verksamma metoder, kommer detta omedelbart att påverka arbetet, vi kommer att misslyckas med att vinna masstöd för de olika uppgifterna och under den kommande hösten och vintern och nästa vår och sommar blir vi ur stånd att genomföra centralregeringens plan för det ekonomiska uppbygget i dess helhet. Av dessa orsaker vill jag fästa våra kamraters uppmärksamhet på följande.

För det första, mobilisera massorna med olika organisatoriska medel. I första hand måste kamraterna i presidierna och ekonomi- och finansavdelningarna i de styrande organen på alla nivåer regelbundet på sina dagordningar sätta upp och diskutera, övervaka och kontrollera sådana arbeten som obligationsförsäljningen, bildandet av kooperativer, regleringen av livsmedelstillförseln och främjandet av produktion och handel. Därnäst måste massorganisationerna, huvudsakligen fackföreningarna och fattigbondeförbunden, sättas i aktion. Fackföreningarna bör mobilisera alla sina medlemmar till att deltaga i denna ekonomiska kamp. Fattigbondeförbunden är starka baser för att mobilisera massorna till att bygga upp kooperativer och teckna obligationer, och de bör få kraftig ledning av distrikts- och sockenstyrelserna. Vidare måste vi bedriva propaganda för det ekonomiska uppbygget vid by- eller hushållsmöten, tydligt förklara hur det är förknippat med det revolutionära kriget och i de mest praktiska ordalag diskutera hur vi ska förbättra massornas levnadsvillkor och öka vår styrka för kampen. Vi bör appellera till folket att teckna obligationer, utveckla kooperativer, reglera livsmedelstillförseln, konsolidera finanserna och främja handeln. Vi bör mana dem att kämpa för dessa paroller och bör stegra deras entusiasm. Våra mål kan inte uppnås därest vi inte använder olika organisatoriska medel för att mobilisera massorna och bedriver propaganda bland dem på sätt som sagts, det vill säga därest inte presidierna och ekonomi- och finansavdelningarna i styrelseorganen på alla nivåer aktivt sysslar med att diskutera och kontrollera det ekonomiska uppbyggnadsarbetet, därest de inte sporrar massorganisationerna till aktion och håller masspropagandamöten.

För det andra, vi får inte vara byråkratiska i våra metoder för att mobilisera massorna. Byråkratisk ledning kan lika litet tolereras i det ekonomiska uppbygget som i någon annan gren av vårt revolutionära arbete. Byråkratins vidriga onda, som ingen kamrat tycker om, bör kastas i avfallsgropen. De metoder som alla kamrater bör föredra är de som tilltalar massorna, dvs. de som välkomnas av alla arbetare och bönder. En form av byråkrati är slapphet i arbetet beroende på intresselöshet och likgiltighet. Vi måste föra en hård kamp mot denna företeelse. En annan form är kommandometoder. Personer som är hemfallna åt kommandometoder är tillsynes inte trögmånsar; de ger intryck av att arbeta hårt. Men i verkligheten kommer kooperativer, som tillkommer genom kommandometoder, inte att ha framgång, och även om de för en tid tycks växa kan de inte konsolideras. Till slut förlorar massorna tron på dem, vilket kommer att hindra deras utveckling. Att driva obligationsförsäljningen med kommandometoder och pålägga folk godtyckliga kvoter utan hänsyn till om de förstår vad obligationerna är till för och hur mycket de har råd med, kommer slutligen att väcka missnöje hos folket och göra det omöjligt att uppnå en god försäljning. Vi måste förkasta kommandometoderna. Vad vi behöver är energisk propaganda för att övertyga massorna, och vi bör utveckla kooperativerna, befordra obligationsförsäljningen och utföra allt ekonomiskt mobiliseringsarbete i överensstämmelse med de verkliga förhållandena och de verkliga känslorna bland massorna.

För det tredje, ett stort antal kadrer är behövliga för att utvidga kampanjen för ekonomiskt uppbygge. Det är inte frågan om några dussin eller några hundratal människor utan om tusentals och tiotusentals, som vi måste organisera, utbilda och sända till det ekonomiska uppbyggets front. De kommer att vara befälhavarna och de breda massorna soldaterna på den ekonomiska fronten. Folk suckar ofta över bristen på kadrer. Kamrater, råder det verkligen en brist? Oräkneliga kadrer har stigit fram ur massorna, som stålsatts i kampen om jorden, i de ekonomiska striderna och det revolutionära kriget. Hur kan vi tala om att det råder brist på kadrer? Gör er av med denna felaktiga uppfattning och ni kommer att se kadrer runt omkring er.

För det fjärde, det ekonomiska uppbygget är i dag oskiljaktigt inte endast från den allmänna uppgiften med kriget utan också från andra uppgifter. Endast om det finns en grundlig kontroll över jordfördelningen[2] kommer det att bli möjligt att helt avskaffa den feodala och halvfeodala jordäganderätten, höja böndernas entusiasm för att producera och snabbt dra bondemassorna med i det ekonomiska uppbygget. Endast om arbetslagarna beslutsamt genomföres blir det möjligt att förbättra arbetarnas liv, snabbt få dem till aktiva deltagare i det ekonomiska uppbygget och stärka deras ledning över bönderna. Endast om det finns en riktig ledning i valen och i avslöjandekampanjerna,[3] som beledsagar kontrollen över jordfördelningen blir det möjligt att stärka våra styrelseorgan så att de kan ge kraftfullare ledning i det revolutionära kriget och i allt vårt arbete, det ekonomiska arbetet inberäknat. Höjningen av folkets politiska och kulturella nivå genom kultur- och skolningsarbete är också en mycket viktig uppgift i ekonomins utveckling. Det står utan vidare klart att arbetet med Röda arméns utvidgning inte får försummas ens under en enda dag. Envar förstår att om det inte vore för Röda arméns segrar skulle den ekonomiska blockaden vara ännu hårdare. Å andra sidan kommer ekonomisk tillväxt och ett bättre liv för massorna utan tvivel att vara till stor hjälp för arbetet att utvidga Röda armén och inspirera massorna att ivrigt marschera till fronten. För att sammanfatta, om vi lyckas genomföra alla de ovan nämnda uppgifterna, den mycket viktiga nya uppgiften med det ekonomiska uppbygget medräknad, och om vi sörjer för att de alla tjänar det revolutionära kriget, då kommer vi utan tvivel att segra i det revolutionära kriget.

NOTER

[*] Tal hållet vid en konferens om ekonomiskt uppbygge med sjutton härader i södra Kiangsi i augusti 1933.[TILLBAKA]

[1] Mellan 1930 och 1934 satte Chiang Kai-shek i gång fem omfattande stormanlopp mot det röda område, vars centrum var Juichin i Kiangsi. De kallades "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg. Det femte av dessa fälttåg inleddes i oktober 1933, men Chiang Kai-shek hade bedrivit aktiva förberedelser för det sedan sommaren.[TILLBAKA]

[2] En kampanj för att kontrollera jordfördelningen genomfördes i det röda området efter jordreformen för att fastställa huruvida jorden omfördelats på rätt sätt. [TILLBAKA]

[3] Avslöjandekampanjerna var demokratiska kampanjer i vilka folket uppmuntrades att avslöja missgärningar begångna av den demokratiska styrelsens funktionärer.[TILLBAKA]